Trepartsperspektivets potentiella utökning - Juridisk Hjärngymnastik
Abstrakt
Denna framställning tar sin utgångspunkt i en till synes teknisk sakrättslig fråga – när och hur en köpare får skydd mot säljarens borgenärer – men använder den som ett prisma för att belysa något mer grundläggande: hur rättsregler allokerar makt, risk och kontroll i situationer av ekonomisk knapphet. Genom att utgå från den moderna trepartsmodellen, som visar att traditions- och avtalsprincipen kan vara ekonomiskt ekvivalenta när endast köpare, säljare och kreditgivare beaktas, prövar arbetet modellens hållbarhet när verkligheten blir mer komplex.
I fokus står en fjärde aktör – en konkurrerande förvärvare i konkurs – vars strategiska handlingsutrymme kan bryta den påstådda ekvivalensen mellan prioritetsprinciperna. Genom ett modellbaserat resonemang kring specialtillverkade varor och insolvensnära situationer visas hur traditionsprincipen i vissa fall kan möjliggöra värdeförskjutningar som inte internaliseras av de aktörer som trepartsmodellen beaktar. Frågan blir då inte längre enbart hur risk fördelas, utan vem som ges kontroll över tillgångar vars värde uppstår först i relation till marknaden.
Arbetet argumenterar inte för en entydig lösning, utan använder denna ”fjärdemansproblematik” som ett analytiskt verktyg för att visa att valet mellan traditions- och avtalsprincipen inte alltid kan reduceras till ekonomisk ekvivalens. Mot denna bakgrund diskuteras dispositivitet som ett möjligt korrektiv: en mekanism som i vissa situationer kan låta marknaden själv motverka strategiskt beteende, men som samtidigt medför kostnader i form av minskad förutsebarhet för borgenärskollektivet.
Resultatet är en intellektuell övning – juridisk hjärngymnastik – som snarare syftar till att öppna nya frågor än att stänga dem. Framställningen visar hur sakrättsliga prioritetsregler inte bara är tekniska verktyg, utan strukturer som formar incitament, konkurrens och makt i ekonomiska krislägen.
Smygtitt
Inom svenskrätt används traditionsprincipen, det innebär att det finns ett krav på attvaror ska överlämnas vid överlåtelse för att köparen ska få sakrättsligt skyddmot säljarens borgenärer. Parterna kan inte avtala om att sakrättsligt skyddska uppstå på något annat sätt.[1]Globalt är traditionsprincipen också den vanligaste förekommande normen.[2]Alternativet till traditionsprincipen är avtalsprincipen. I de rättsordningarsom tillämpar denna princip uppstår sakrättsligt skydd (vanligast är att mantalar om en äganderättsövergång i de respektive nationella rättsordningarna)vid avtalsslutet, d.v.s. när parterna kommer överens om en överlåtelse. I derättsordningar som tillämpar traditionsprincipen kombineras den oftast medavtalsprincipen till något som kan kallas för en dispositiv traditionsprincip.Alltså tradition som “default”, om inte annat har avtalats mellan parterna.Denna princip har varit kritiserad av många svenska jurister, då Sverige är enav två länder som inte erbjuder möjligheten att avtala bort traditionskravet,bland annat har man påstått att principen är “verklighetsfrämmande”.[3]Kritiken vilar i stor utsträckning på antagandet att endispositiv traditionsprincip regelmässigt skulle avtalas bort. Detta antagandehar ofta framförts utan närmare analys av hur aktörer faktiskt anpassar sigtill risk och finansieringsvillkor.[4]
Motbakgrund av detta har den svenska rättsutvecklingen, präglad av delar avdoktrinens starka åsikter, landat i att – tillsammans med Norge – vara de enda rättsordningarnasom tillämpar traditionsprincipen, man har i stort sett förbisett alternativtill den tvingande traditionsprincipen på grund av dessa förutfattade meningar.[5]
[1] Förutom de lagstadgade undantagen, ex. Lösöresköplagens krav påregistrering och i konsumentsituationer.
[2] Jens Andreasson m.fl., Efficient priority rulesunder default – the case of traditio versus contract principle, E.J.L.E. 51(1)(2021) s. 108–110.
[3] SOU 1995:11 s. 152 och SOU 2015:18 s. 73–74. Norge är det andra landetsom inte erbjuder att avtala bort principen.
[4] Claes Martinson, Den dispositiva traditionsprincipen, SvJT 2025, s.495–550
[5] Martinson, Den dispositiva traditionsprincipen, s. 498